Hur hittade du hit?

Och fann du det du sökte!?

Intressant att se att så många hittar hit - trots att detta inte är en särskilt aktiv blogg nu och här. Tanken att är ju ändå att dessa berättelser är rätt tidslösa - det viktiga är erfarenheten och upplevelsen!

Urinvägsinfektion med tidiga sammandragningar

Vi hade försökt få barn i 4.5 år och efter vårt 9:e embryoåterförande efter IVF blev jag äntligen gravid. Starten var tuff, jag kräktes mycket och var enormt stressad över risken för missfall. Väldigt tidigt började jag notera sammandragningar, kanske runt vecka 14-15. En gång åkte vi in akut, men då såg allt normalt ut. Eftersom jag var så stressad sökte jag kontakt med en mottagning som enligt deras websida bland annat specialiserade sig på oroliga gravida med psykiska problem och fick kontakt med en underbar läkare. En natt mot en fredag i vecka 18 vaknade jag av sammandragningarna och kände starkt att det kändes superfel. Jag ringde journumret till spec-mvc så snart de öppnade och fick en tid ett par timmar senare hos en annan läkare än min vanliga, eftersom hon var på semester. Hon tittar på livmodertappen med ultraljud och sa “Jaha, här kan jag se att det du känner stämmer.”. I den stunden kändes det som världen höll på att rasa. Efter all vår kamp ville jag inte förlora vårt pyre! 

Min livmodertapp var runt 28mm och min man fick åka hem och hämta ett morgonurinprov jag glömt att ta med mig när vi åkte in. Under tiden grät jag. Det kändes omöjligt att vi skulle kunna ha tur och klara oss genom det här, när allt annat gått så fel. Efter en timme fick jag åka hem, med stränga order om att åka in akut vid tryck nedåt eller andra symptom och en återbesökstid på måndagen. Tiden var nära nog outhärdlig och värken tilltog, så redan samma kväll åkte vi in för första gången. Läkaren på SöS var pedagogisk och empatisk - bra med alla mått mätt och fantastisk med tanke på att hon var akutläkare en fredagskväll - och skrev ut antibiotika för säkerhets skull. Helgen var ett helvete. Sammandragningar i ett, uppemot 10 på en timme, molvärk och ångest.

På måndagen visade sig livmodertappen vara lite längre och paniken började lägga sig. Läkaren förklarade att hon hade varit orolig för att det var på väg direkt under fredagen, men att det såg mer lovande ut nu. Min oro fortsatte dock och sammandragningarna gav sig inte helt, även om de blev bättre. På onsdagen fick jag veta att jag hade en urinvägsinfektion, men att jag fått en antibiotika som bakterierna var resistenta mot. Så ny ångestattack, nytt besök på akuten, nytt konstaterande av att jag hade en påverkad livmodertapp, 30mm då, och sjukskrivning med ny antibiotika. I efterhand tror jag dock att den felaktiga antibiotikan räddade läget trots allt. Även om bakterierna var partiellt resistenta så bromsades känslan av att det var på väg upp lite efter ett dygn.

Tiden efter fortsatte med sammandragningar och en oerhörd oro, även om infektionen var borta. Jag räknade dagarna mot 22+0, då pyret i alla fall hade en teoretisk chans. Under tiden var jag dessutom i princip sängliggande eftersom allt jag gjorde satte igång sammandragningarna. Under den här perioden var det mellan 3 och 10 stycken i timmen. Att ligga still och bara hoppas på att pyret skulle stanna därinne var nog
bland det värsta jag varit med om. Varannan vecka var jag på kontroll
av livmodertappen och det såg allt bättre ut.

Efter ett par månader började sammandragningarna äntligen att lugna sig och jag började kunna röra mig och jobba halvtid. Vid 27+0, då de flesta barn överlever började jag kunna känna mig lugn. Nu är jag i vecka 31+6. Sammandragningarna har jag visserligen kvar, men min livmodertapp har haft en toppnotering på 44 mm och ingen tror längre att det finns någon större risk för förtidsbörd. Jag är också oändligt tacksam över min läkare. Utan de täta kontrollerna där, möjligheten att få ringa och ha panik precis när jag ville och det psykologiska stöd jag fått hade det varit outhärdligt.

Tillägg 2009-12-29
I vecka 33 började sammandragningarna bli värre igen och livmodertappen började påverkas. Den här vändan kunde jag däremot känna mig rätt lugn med att om hon skulle komma för tidigt så skulle det med absolut största sannolikhet gå bra. Efter allt som varit kändes det också lite som att jag redan var på övertid - jag hade varit så orolig för att få barn flera månader tidigare att det nu kändes som att hon redan borde varit där. Jag blev sjukskriven heltid igen och hade rätt jobbigt med smärtsamma sammandragningar framförallt på nätterna samt väldigt svår foglossning.

Sjukskrivningen tycker jag var väldigt jobbig - trots att jag var allt annat en arbetsför och det inte var någon som ifrågasatte den kände jag mig väldigt misslyckad. Graviditet ska ju inte vara en sjukdom, men här hade jag nästan 9 månaders sjukskrivning på grund av just en graviditet… Det kändes som jag förstörde läget för mig själv på jobbet och som att jag var svag och misslyckad. Dessutom var det väldigt svårt att få tiden att gå. Även om jag inte behövde ligga ned kunde jag nästan inte göra någonting för bäckenet och för sammandragningarna. Resultatet blev att jag spenderade alldeles för mycket tid framför datorn med att surfa på olika sajter för gravida och läste alldeles för mycket om saker som kan gå fel. I efterhand borde jag gjort något annat - spelat datorspel (rekommenderar World of Warcraft om man har mycket tid att slå ihjäl och kan använda datorn, det finns en 10-dagars gratistest) eller annat som inte gör att man stressar upp sig mer.

Vecka 37+0 kom och hon skulle inte längre vara prematur! Dagen efter gjordes en igångsättningsbedömning och jag var 4 cm öppen, vilket jag tror att jag nog hade varit ett tag. Läkaren gav mig en igångsättningstid i 37+5, men ingen trodde att jag skulle gå så långt. Men det gjorde jag, nu när jag ville att bebisen skulle komma på momangen. Så i 37+5 togs det hål på hinnorna och därefter visade sig de många sammandragningarna under hela graviditeten ha vissa fördelar. Förlossningen gick väldigt lagom snabbt, jag behövde inte värkstimulerande dropp mer än i 40 minuter på slutet trots att jag var förstföderska, hade EDA och blev igångsatt och det var överlag en väldigt bra upplevelse.

När hon föddes vägde hon 2975, var 50 cm lång och fick apgar 9/10/10. Hon har varit helt kärnfrisk och alldeles, alldeles underbar. Nu njuter vi stort av livet som familj - äntligen efter alla dessa år.

Tyra född i v 23+1 och Eyvind i 35+1

När vi väntade vårt första barn fick jag en dag ont i magen och det molade ner över svanken, jag var då i v.23+4, förstod inte alls vad det var och ringde och rådfrågade min mor som misstänkte att det rörde sig om en sträckning eller någon av de vanliga graviditetskrämporna som ligamentssmärtor eller dylikt. Jag tog det lugnt under dagen, bara en kort promenad med hunden. På kvällen började jag blöda och insåg att något var fel. Jag ringde sjukvårdsupplysningen som kopplade mig till förlossningen, de ville att jag skulle komma in och göra en undersökning, bara för säkerhets skull.

Jag tog det inte så allvarligt utan åkte in med en väninna. Väl där lyssnade de på bebisens hjärtljud och gjorde ett ultraljud, allt såg bra ut och jag blev så lättad. De skulle “bara” avsluta med en gynundersökning. När läkaren gjorde den kallade hon även in en annan läkare som fick titta “-Visst är det det här?” När jag fick kliva ur stolen räckte hon över en stor binda, jag förstod inte varför jag skulle ha den, jag var ju gravid med lydde och satte dit den. Hon bad mig lägga mig på britsen och förklarade att min kropp förberedde sig på förlossning, livmodertappen var bara en halv centimeter lång och att jag nu skulle få åka till Akademiska i Uppsala. Hela min värld rasade samman, jag såg framför mig hur de gav mig ett piller och bara skulle ta bort min bebis. Jag grät hysteriskt och läkaren tog min hand och frågade om jag förstod varför de skulle skicka mig till Uppsala, jag berättade hulkande om mina farhågor och hon skakade på huvudet och sa “Nej, Nanna, vi skickar dig dit för där är de experter på att ta hand om såna här små barn om dem föds”. Jag såg ultraljudsbilderna från några veckor tidigare framför mig och tänkte att hon måste vara knäpp, som tror att det här är ett liv värt att rädda. Väninnan fick ringa efter sambon och be honom köra till Uppsala, och det fort. Under tiden fick jag bricanyl- och kortisonsprutor (bricanyl för att stanna av värkarna, kortison för att påskynda lungmognaden hos bebisen). Efter en stund kom två ambulansmän med en bår som de bar över mig på, plötsligt fick jag inte röra mig alls! De körde med ilfart till Uppsala, men trots det så stod en mycket förvirrad sambo där på förlossningen när jag anlände (undrar hur fort han kört?).

Natten spenderades på förlossningen med en ständig ctg remsa och ett brícanyldropp. På eftermiddagen dagen efter hade värkarna lugnat ner sig och jag fick komma upp till specialistmödravårdsavdelningen. Där blev jag liggande tills på tredje dagen, då jag helt plötsligt fick en störtblödning, jag har än idag inte fått några svar på vad det var, men högst troligt en moderkaksavlossning. Jag var i v.24+1 den 8:e november -06 när de rullade iväg mig till operationssalen för ett akut kejsarsnitt, det sista jag såg på rummet (medan de ringde neonatalen) var tv-programmet “Nannyakuten” och jag föringade deras problem, hur kunde de klaga för att deras barn var bråkiga när mitt barn snart skulle dö.

Vår dotter Tyra dog inte, trots att jag under kejsarsnittet upprepade om och om igen “Vad är det här för liv att rädda?”. Hon vägde 615 gram, var 29,5 cm lång och hade ett huvudomfång på 21 cm. Jag fick inte se henne innan de sprang iväg till upplivningsrummet vägg i vägg, ej heller höra, hon hade inte krafterna att skrika. Med henne försvann hälften av alla personer som befunnit sig i rummet, samt sambon. Han kom tillbaka en stund senare och berättade att vi fått en dotter. Jag såg henne inte förrens andra dagen då de rullade ner mig i min säng till intensivvårdsavdelningen på avd.95 F, jag kommer knappt ihåg det för jag var så fullpumpad med morfin. Men jag visade förtvivlat alla sköterskor polaroidkortet vi fått av henne och hoppades att de skulle säga grattis. Samtidigt skällde jag ut min mamma när hon gratulerade, vad var det att gratulera till? En röd liten sak som faktiskt vägde exakt lika mycket som min gamla tamråtta gjort och inte kunde andas, skrika eller äta själv.

Sakta men säkert började jag tro på henne, första gången vi låg “känguru” hud mot hud, kände jag verkligen att jag blivit mamma. Tyra vårdades i respirator i 7,5 vecka, CPAP 5 veckor och slutligen bara syrgas ett par veckor. Hennes ductus opererades när hon var två veckor och när hon var 15 veckor laseropererades hennes ögon, pga ROP.

Jag fick av läkarna höra att detta inte skulle hända igen, jag hade burit på en infektion och det var den som satt i gång förlossningen.

Hemma med Tyra gick allt bra, det blev ett helt nytt liv där vi var ganska isolerade till en början pga hennes infektionskänslighet. Under sommaren började vi prata om syskon och till hösten plussade vi.
Den 3:e januari v.22+2 fick jag samma känsla som dagarna innan Tyras födelse, vi åkte in direkt och samma procedur upprepades. På många sätt lättare för jag visste vad jag hade att vänta mig, men på ännu fler sätt svårare pga att jag nu hade en liten dotter hemma som behövde mig. Än en gång hamnade vi alltså i Uppsala och för att maken skulle kunna vara med mig första dagen och natten kom min mamma och syster för att ta hand om Tyra och vår hund. Livmodertappen var då 1,6 cm lång. Dagarna gick och inget hände, i v.25 var tappen 0,3 cm och läkarna berättade att det troligen handlade om dagar innan vi blev föräldrar igen. Jag fick ligga ner, efter ett tag med undantag för att hämta mat i andra änden av korridoren samt gå på toaletten. I v.27 blev jag skickad till vårt hemsjukhus och där dröjde det inte innan tappen var utplånad. Tyvärr gick det RS-virus i krokarna och Tyra var därmed inte välkommen in på avdelningen, alltså fick jag träffa henne och maken (som var föräldraledig med henne) ute i hisshallen eller cafeterian de dagar jag fick tillåtelse att åka rullstol.

I v.30 var jag öppen 4 cm och hade en buktande hinnblåsa. Jag hade senare kunnat åka hem om det inte vore för att bebisen (som vi nu visste var en lillebror) låg i säte, gick vattnet då (med tanke på att jag var öppen) kunde han drabbas av navelsträngsframfall, att navelsträngen åker ut och därmed stoppar syre och näring till bebisen.

I v.35+1 2:a april 08 fick jag täta värkar och de misstänkte en vattenavgång så det blev ett akut kejsarsnitt, ut kom en ganska stor Eyvind som vägde 2475 och var 46 cm lång. Efter fem dagar på neonatalen fick jag äntligen komma hem och vi kunde bli en riktig familj igen!
/Nanna

Mitt medlemsnamn på familjeliv är morotsstavar

Tre graviditeter med tidiga problem

Med mitt första barn började det plötsligt med värkar i vecka 32+2 då det var första barnet förstod jag inte vad det var först men hade en tid hos bm samma dag så jag pratade lite med henne och hon sa att om det inte gav sig när jag legat och vilat en stund så skulle jag åka in till förlossningen. Samma dag var min man påväg till Hudiksvall när jag ringde och talade om att mamma skulle skjutsa in mig till förlossningen så var han vid Gävle. Så han kom lite senare till förlossningen.

Väl framme på förlossningen i Södertälje så visade CTG kurvan att det var ordentliga värkar och jag var öppen 1.5 cm Det blev omedelbart ett Bricanyldropp som de fick öka hastigheten på hela tiden tills det gick med max fart och varje gång de förökte sänka så ökade värkarna. Biverkningarna var hemska, jag var övertygad om att jag skulle dö, jag hade en puls på 150 slag/ min, mådde fruktansvärt illa och kräktes och skakade så att jag inte kunde gå själv. Efter 8 tim med droppet på max så fick jag veta att om de inte fick stopp på det inom de närmaste timmarna så var de tvungna att skicka mig till Huddinge eftersom det är där neonatalen finns. Men som tur är avtar värkarna och efter 3 dagar fick jag åka hem med Bricanyl tabletter och order om att vila. Trots detta fortsatte värkarna till och från och 3 veckor senare var det dags igen och nu var jag öppen 2,5cm men det stannade av. Den 12 Januari satte det igång igen och efter en långsam start så gick de sista 6 cm på 2,5 tim och efter 1 tim krystande kom så sonen ut på självaste BF dagen

Efter 9 mån blev jag gravid igen denna gång blev det blödningar i vecka 14 men bebisen stannade kvar och med sammandragningar till och från från vecka 30 som jag dock klarade utan bricanyl och sjukhusbesök så startade det plötsligt i vecka 37+2 med lite sporadiska sammandragningar på dagen och vid 17 tiden blev det lite mer regelbundet med ca 10 min mellan, efter kontakt med förlossningen bestämmer vi oss för att köra sonen till mormor och därefter åka in till förlossningen för vad vi trodde var en kontroll för det var lite tidigt enl barnmorskan. Vi kom in till förlossningen kl 20 och denna gång räckte det med 4 tim på förlossningen så var nästa son ute på 2 krystvärkar.

Efter ett längre uppehåll på 8 år blev jag gravid igen och trodde denna gång att nu har det gått så lång tid att nu ska det väl inte bli som de tidigare gånger, men det blev värre än vad jag trodde. I vecka 21 startde mina sammandragningar av en uvi, antibiotikan tog bort infektionen men inte sammandragningarna. Efter en vecka med sammandragningar så blev jag sjukskriven 50% pga dessa men det var ingen direkt påverkan på tappen. Så i 7 veckor jobbade jag 50% men efter det var jag tvungen att börja med Bricanyl för att hålla det någorlunda lugnt och då gick det inte att fortsätta jobba länge nu mycket pga biverkningarna. Bricanylen gjorde mig aldeles darrig på händerna och det fungerade inte på jobbet. Så det blev soffan för mig. I vecka 33 hade Bricanylen gjort sitt och fungerade inte längre nu började resorna till förlossningen, första gången i vecka 34 nu öppen 1 cm men det stannade av, hem igen.

Det var tyvärr nu den verkligt hemska tiden började med nattliga sammandragningar var 3:e min i flera timmar som mest hade jag förvärkar i 10 tim i sträck utan att det hände något med tappen. Efter 3 veckor och flera besök på förlossningen orkade jag inte längre så efter ett mindre sammanbrott i telefon med barnmorskan på förlossningen där hon helt enkelt sa att “Kom in så ordnar vi det här”. Sagt och gjort vi åkte in böev uppkopplade med CTG och det visade på sammandragningar men inte så ofta och inte så starka, men bebisen mådde inte bra hon hade en puls på 190 i en timme och efter ett samtal med läkaren får jag veta att jag ska bli igångsatt dagen där på efter en natts sömn. Den lättnad jag kände då och dagen efter var obeskrivlig. Visst blev jag varnad för att det kunde bli kejsarsnitt och en långdragen förlossning.

I vecka 37+6 blev jag så igångsatt med en amniotomi (hinnsprängning) kl 15. Kl 18 började värkarna att bli regelbundna, fick en EDA kl 20 och beskedet att det nu kunde dra ut på tiden var då öppen 3 cm. 22 var jag öppen 6-7 cm och kl 23 kom krystvärkarna och 23.05 var min dotter ute.
Nu blir det inga fler barn jag har 3 stycken nu och det räcker för mig. 3 graviditeter med sammadragningar och förvärkar tidigt i graviditeten och de fullgångna barn räcker för mig.

För mer kontakt bliz33(at)hotmail.com

Graviditeten med Felix, född i v 34+3.

Under min första graviditet fick jag mina första sammandragningar runt v 17 tror jag det var. Då var de helt harmlösa, spände bara till i magen lite då och då. Jag var ganska förberedd på att få dem tidigt, eftersom min mamma hade problem med sammandragningar tidigt, och var sjukskriven från v20 i alla sina tre graviditeter.

I v22 började det bli riktigt jobbigt, klarade inte längre att cykla till jobbet utan att få konstanta sd, och fick via min barnmorska en tid på spec mvc för tappkontroll. Tappen var helt opåverkad, men blev ändå sjukskriven först två veckor på heltid, och sedan till v 37 på halvtid.

Arbetade halvtid, vilket gick ok, men var mycket jobbigt, hade regelbundna sd varje kväll med mellan 3-10 min mellan, lite olika dag från dag.. Inga onda, men mycket mensvärk i samband med sd. Var i kontakt med min bm ett flertal gånger under denna tiden, men hon hänvisade bara till vul i v 22, att inget hänt således var de helt ofarliga. Gick tillslut på semester när jag var i v 30

På semestern vilade jag mest hela tiden, men hade ändå mycket sd. Vi åkte hem till mina föräldrar i deras sommarstuga för att kunna vila riktigt ordentligt, och inte ha en massa ”måsten” hemma.. I v32+2 började helt plötsligt sd bli tätare, och varade ffa längre tid. De satt i ca 60s mot tidigare 45. Sd fortsatte hela den dagen, och även nästa med runt 4min mellan. De gjorde dock inte ont, men jobbigt var det. På kvällen v32+3 kon det massor av slemmiga flytningar. Låg hela natten efter med kraftiga sd, om jag lyckdes somna väcktes jag direkt av en sd. Vid 6 på morgonen kom det även lite blod i samband med slemmet, så då blev jag rädd och ringde till förlossningen.

Fick då svaret att avvakta, att lägga mig och vila en stund så skulle det nog gå över. Gillade inte alls rådet, hade ju legat hela natten, så jag väckte sambon och han tyckte att vi skulle åka in ändå. Sagt och gjort, jag ringde in igen och sa att vi kommer in ändå, för jag var orolig.

Vi kom in på förlossningen vid 10tiden, och fick komma in genast för ett ctg. Bm var lugn o sa att du ska se att sd inte kan registreras, bara man kommer in brukar det lugna sig. De körde en kurva, och efter ca 30 min med regelbundna sd var tredje min kom hon in med en bricanylspruta. Låg ett tg till, men sd bara glesade ut lite, de försvann inte. Det beslutades att jag skulle få ligga kvar över natten. Någon tappkontroll gjordes inte, eftersom de inte ville reta något. Hade ganska mycket sd hela dagen, men lite lugnare än tidigare.

På morgonen dagen efter drog det igång igen, så jag fick en ny spruta. När inte den hade någon större effekt kände läkaren på tappen som då var kort, mjuk och öppen för ett finger. Jag fick genast en kortisonspruta för bebisens lungor samt kördes in till förlossningen för bricanyldropp. På kvällen hade mitt blodtryck blivit högt av bricanylen, så de bytte till tractocil i stället. Kändes betydligt bättre! Sd kom fortfarande, men inte tätt. Fick även under dagen information från en barnläkare, samt fick komma till neo på studiebesök. Hade droppet kvar under natten, och kan inte påstå att jag sov många minuter den natten.

Morgonen därpå visade ctg fortfarande mycket sd, så efter att andra kortisonsprutan var tagen bestämde doktorn att det var dags att stänga av droppet och föda barn istället, de kunde inte stoppa upp det. Fick ligga kvar på förlossningen ett dygn till, och sd fortsatte komma, men förlossningen startade aldrig. Fick sedan ligga en natt på antenatalen för säkerhetsskull, men det hände fortfarande ingenting, så jag blev utskriven med order om sängvila hemma.

Jag kom hem i v 33+2. Hade fortfarande mycket sd, men de höll sig på en konstant nivå. Tillbringade dagarna liggandes på soffan eller i sängen. Som tur var hade min sambo ledigt och var hemma och skötte allt! Dagarna flöt på, och inget hände. När jag varit hemma en vecka börjad ejag känna mig konstig, har aldrig varit så orolig i kroppen förut. Skyllde det hela på att jag var uttråkas och överhettad, för det var en extremt varm sommar, men på natten när jag skulle gå på toaletten gick vattnet helt plötsligt. Då var jag i v 34+3.

Vattnet gick kl 2.45 på natten, och vi kom in på förlossningen vid 4. Runt 8 hade jag etablerade värkar, och kl 15.25 föddes Felix, 2560g och 49cm. En frisk och välmående kille trots att han var lite tidig! Han fick vara kvar hos mig i två timmar efter födseln, sedan togs han till neo för sond och övervakning.. Där blev vi kvar i 13 dagar, och kom hem när han var i v36+2.

Från det att vi kom in på förlossningen i v32 var jag aldrig orolig för mitt barn, för då kände jag att de hade kontroll på läget. Den jobbigaste tiden var innan, när jag bara avfärdades hela tiden. Visst var det en jobbig graviditet, men tyckte ändå att avslutningen var helt ok. Vi hade det bra på neo, var skönt att få mycket hjälp, och eftersom han var så stor var vi aldrig oroliga för hans hälsa, han behövde bara lära sig att äta själv.

Medlemsnamn på familjeliv: hoppsan06

Ida - född i vecka 28+6

I vecka 20 var jag på bvc och där berättade jag om att jag hade ont i magen, dom gjorde en koll och såg då att min livmodertapp hade förkortats, så jag blev beordrad att vara hemma och ta det lungt.

Var tillbaka i v 22 och då såg det lite bättre ut. Sen kom jag dit i v 24+6 och brättade att jag haft riktigt rejält ont några gånger. Dom gjorde en koll och ser då att allt som är kvar av min livodertapp är 3mm. Läkaren berättar att hon måste ringa efter en ambulans för dom kommer att skicka mig till östra för hotande förtidsbörd. Jag blev helt chockad och visste inte vad jag skulle säga. Hade aldrig i hela mitt liv åkt ambulas förut. Under tiden hade jag rint min man, min svägeska och min mor. Jag var helt gråtfärdig. Inne på östra kollar dom och det stämde att det bara var 3mm kvar plus nu får jag också besked om att min bebis är liten med hela 24%. Helt knäckt. Upp på avd 315 med min mor med mig. Där var jag kissenödig och dom vågade inte chansa på ngot så dom ville ha mig att kissa på bäcken. Men det klarade jag bara inte, så efter jag haft en samtal med läkarn fick jag gå på toa men inget mer. Sen när maken kommit så fick träffa ytterligare en läkare och det var barnläkarn på neo, för dom trodde att min bebis skulle komma vilken dag som helst.

Fick ett antal bricanyl sprutor för att stoppa sd, fick även kortisonsprutor för att barnets lungor skulle växa till sig. Där på mitt rum låg en annan tjej som var helt urgullig. Hon berättde att hon hade en son hemma som var född i v 26, hon gav mig en hel tröst och info i det hemska som väntade.

När jag legat på östra i 1 vecka då kommer läkaren in och säger att vi måste flytta på er till ett annat sjukhus för barnets säkerhet. För då visade det sig att neo fått så många barn att dom inte kunde garantera mitt barns säkerhet om det kom nu. Innan jag fick åka så gjorde dom ett gyn ultraljud för jag hade så ont, ser då att mitt barn ligger med foten ner i förlossningskanalen och sprakar så det är därför det gör så ont på mig ner till i underlivet. Jag fick stanna ett extra dygn på östra innan jag fick åka iväg

Så jag och tjejen fick åka till Halmstad. Andra gången på en vecka jag som åkte ambulans. Låg sen på världens bästa sjukhus i 5 dagar. Där hade dom el-sängar, fanns ej på östra, fick tv på rummet. Där blev det vid ett tillfälle så illa med mina sd att dom beordrade ner min man. Fick tracocildropp men det hjälpte inte till en början. Han fick sova över för dom trodde att nu kommer barnet och jag fick till och med besöka neo på Halmstad. Men under natten klingade det av. Sen efter ytterligare en dag fick jag åka ambulans till östra igen.
Mådde nu hur dåligt psykiskt som helst. För under hela tiden hade jag haft sängläge med att bara besöka toa. När jag kom tillbaka till östra var jag öppen 3 cm. Bad på mina bara knän att min man skulle få ta mig i en rullstol ut på gräset utanför, efter mycket om och men fick vi det. Tjejen jag delat rum kom inte tillbaka förrän efter 7 dagar och vi fick heller inte dela rum igen för dom hade så mycket patienter. Så efter ytterligare 6 dagar fick dela rum igen. Min bror och hans fru kom och körde ut mig på gräset i min säng.

Hela tiden hade jag oerhört mycket sd, å jag fick hur mycket bricanyl som helst. Kommer inte dagsläget ihåg hur mycket det var men vet att jag frågade personalen om det var okey att jag fick så mycket utan att barnet tog någon skada. Sen några dagar senare så var det så illa att det var dags för ett besök in till förlossningen och få tracocildropp igen, låg där i ett dygn, sen tillbaka in till avdelningen igen. Låg där i ett dygn, och sen på fredagskvällen hade jag så där konstigt ont och meddelade detta. Det blev inte bättre under natten, sen på morgon kl 07 gör dom ett gyn-ultraljud och jag är då fortfarande bara öppen 3 cm. Men mina konstiga värkar fortsatte. Då sa dom att jag kunde fått en urinvägsinfektion som gått till njurarna och det var därför jag hade så ont. När lunchen om in så hade jag så ont i mellan varven att jag inte kunde äta den.

När kl var 13.30 körde dom iväg mig till nytt gyn-ultraljud och ser då att jag är öppen 9 cm. Då satte dom dropp för att stoppa värkarna till min man kom, sen sa dom att sen kan vi inte stoppa det mer, ni kommer att få barn i eftermiddag. Min man var som tur rätt när i våran nya bostad och städade för vi skulle flytta i samma veva som vi skulle barn. Under hela tiden jag legat där så hade min man fått packa och haft kontakt med mäklare på det nya huset och banken själv plus att han jobbat heltid.

Han kom och dom tog bort droppet. Sen fick jag koksalt in i ryggen och det kan säga det gör jag aldrig om igen, det var värsta jag var med om, fy fasiken så ont det gjorde. Ida hade lite problem att komma ut det sista och henns hjärtslag gick ner, så dom klippte mig lite så att hon kom ut så fort som möjligt.

Klockan 17.50 var hon född. Barnläkaren och dom andra gick iväg med henne, min man följde med medan dom sydde mig och och gjorde mig i ordning. När det var gjort så kom barnläkaren in med henne i en öppen kuvös. Han berättade att hon mådde bra, sen gick dom och min man upp till neo. Efter en evighet kom maken tillbaka, det kändes så ialla fall. Vi fick fika. Sen ville jag gå upp till henne, men jag fick inte gå så maken körde mig i rullstol upp. Åh, oj så liten hon va tyckte jag i början. Hon föddes i vecka 28+6 , efter jag legat på sjukhus i 4 veckor i sängläge, och hon vägde 1370gr och var 37 cm.

Vi var på Östras neo i 2 veckor sen fick vi åka till Mölndal där hon bara skulle äta upp sig och växa till sig för då var hennes kritiska del över. Dom sa på Östra att det var en stark tjej. Låg sen på neo i Mölndal i 3 veckor innan vi fick permission för att åka hem ett par dagar. Det gick bra, så den 3 juli 2004 fick åka hem för gott, Ida föddes den 15 maj. Efter vi varit hemma i 3 dagar så får vi åka akut in till Östra, för då var Ida så ledsen att vi inte vad vi skulle göra. Det visade sig att hon var redigt förstoppad så vi blev inlagda igen i 3 dagar för att ge henne mer mat som var snäll mot magen.

Tyvärr så mådde jag inget vidare psyksikt efter denna historia, så min bröstmjölk kom aldrig igång, det blev för mycket stress på kroppen. Sen på hösten kom alla känslor när vi varit hemma ett tag så jag fick träffa en psykolog och gå igenom alltihop med henne. Efter det blev det bättre.

Detta var min historia.

Massor med sammandragningar - men ofarliga!

Jag fick täta sammandragningar redan i v.20 (ca var 10:e minut). Inte onda dock. Första barnet. Jag fick UVI kollat men det visade negativt. Åkte in akut i v.25 då de på kvällen kom var fjärde-femte minut. Tappen var opåverkad liksom livmoderhalsen. Fick veckan efter träffa en läkare hos min BM. Ytterligare ordentlig koll med UL. Fortfarande ingen tapp-påverkan trots fortsatta sammandragningar.

Min läkare (kanonbra förresten) berättade att det kunde vara så här för en del kvinnor, och att det är helt normalt, livmodern som tränar inför förlossningen. En del känner av dem mer också. Livmodern är helt enkelt olika känslig. Eftersom tappen var opåverkad ingen sjukskrivning. Jag skulle höra av mig igen om sammandragningarna på något sätt förändrades.

Jag fortsatte att arbeta och stressa på som vanligt - fortsatt mycket sammandragningar, men oroade mig inte lika mycket för det. De började aldrig göra ont även om de drog i lite mer mot slutet. Lill-grodan tittade ut v.37+2 av egen vilja!

Var jätterädd för prematur (riktigt tidig prematur alltså). Jag förstår att du kanske helst ville ha berättelser där tappen/livmoderhalsen påverkats av sammandragningarna. Fast jag tänkte att min historia också kunde vara till hjälp. Det finns vi som får massor med sammandragningar tidigt där det faktiskt är helt normalt och som det ska.

Fantastiskt viktigt vilken läkare man får träffa. Läkaren jag träffade när jag åkte in akut ingav inget förtroende alls. Beordrad vila en vecka av BM tills jag fick träffa läkare på Barnmorskegruppen. Kunnig, pedagogisk och förtroendeingivande. Förklarde allt noggrant så jag kunde känna mig trygg och välkommen åter! Hade inte velat bli sjukskriven och beordrad vila i onödan!

Mitt medlemsnamn på familjeliv är Frösöblomster